Är frukt det godaste som finns?
Är frukt det godaste som finns?
Vilken då i så fall?
Är det banan?
Vilken då i så fall?
Är det banan?
Hur definieras äkta vänskap?
Är det verkligen så att äkta vänskap är med den som man kan prata om allting med?
Eller är det inte egentligen så att äkta vänskap är med den som man inte behöver säga något alls till?
Är det verkligen så att äkta vänskap är med den som man kan göra allting med?
Eller är det inte egentligen så att äkta vänskap är med den som man kan göra ingenting med?
Är det verkligen så att någon bryr sig om hur äkta vänskap definieras?
Eller är det inte egentligen så att äkta vänskap är något som man så väl känner igen när man ser det att det inte behövs definieras?
?
Eller är det inte egentligen så att äkta vänskap är med den som man inte behöver säga något alls till?
Är det verkligen så att äkta vänskap är med den som man kan göra allting med?
Eller är det inte egentligen så att äkta vänskap är med den som man kan göra ingenting med?
Är det verkligen så att någon bryr sig om hur äkta vänskap definieras?
Eller är det inte egentligen så att äkta vänskap är något som man så väl känner igen när man ser det att det inte behövs definieras?
?
Vill vi alltid vara det vi inte är?
Jag har aldrig träffat nån som hellre är snygg än smart. Rather brains than boops. Alla är vi överens om att man hellre är smart än snygg!
Men är det verkligen så enkelt? Är det inte så att man helt enkelt alltid helst vill vara det man inte är?
Har du alltid varit en smart-ass, så vill du hellre ha komplimanger för din rumpa än för dina betyg... eller? Du kanske till och med ibland önskar att du fick byta bort vissa betyg mot vissa komplimanger... Ibland.
Jag är smart. Och så är jag söt. Visst är 'söt' bättre än 'inte söt', men 'söt' är långt ifrån 'snygg'. Man vill ju vara SNYGG, eller hur? Söt är inte ens en komplimang längre... Söt för mig betyder mer 'inte snygg' än 'inte ful'.
Finns det dem som alltid varit snygga, som hellre vill vara söta? Eller är det så att min teori om att vi alltid vill vara det vi inte är, helt enkelt inte stämmer när det kommer till detta?
Vill vi egentligen alla bara vara snygga, fast vi vill tro att vi hellre är smarta?
Hur snygg är du?
Men är det verkligen så enkelt? Är det inte så att man helt enkelt alltid helst vill vara det man inte är?
Har du alltid varit en smart-ass, så vill du hellre ha komplimanger för din rumpa än för dina betyg... eller? Du kanske till och med ibland önskar att du fick byta bort vissa betyg mot vissa komplimanger... Ibland.
Jag är smart. Och så är jag söt. Visst är 'söt' bättre än 'inte söt', men 'söt' är långt ifrån 'snygg'. Man vill ju vara SNYGG, eller hur? Söt är inte ens en komplimang längre... Söt för mig betyder mer 'inte snygg' än 'inte ful'.
Finns det dem som alltid varit snygga, som hellre vill vara söta? Eller är det så att min teori om att vi alltid vill vara det vi inte är, helt enkelt inte stämmer när det kommer till detta?
Vill vi egentligen alla bara vara snygga, fast vi vill tro att vi hellre är smarta?
Hur snygg är du?
Föralltid förenade. Förenade föralltid.
Tänk alla de stackare som en dag helt plötsligt blir av med sin enäggstvilling.
Dem tycker jag synd om.
Tänk alla de stackare som aldrig har fått, och aldrig kommer få en enäggstvilling.
Dem tycker jag synd om.
Tänk alla de lyckostar som plötsligt får en enäggstvilling, efter nästan 23 år.
Lyckost mig.
Tänk alla de stackare som aldrig kommer få känna de känslor jag nu känner, och aldrig ens kommer kunna förstå vikten av dem.
Dem tycker jag synd om.
Tur att du, min allra käraste syster, inte försvann under rosenbusken när vi föddes.
Föralltid förenade. Förenade föralltid.
Vill du tatuera dig med mig? I själen?
Dem tycker jag synd om.
Tänk alla de stackare som aldrig har fått, och aldrig kommer få en enäggstvilling.
Dem tycker jag synd om.
Tänk alla de lyckostar som plötsligt får en enäggstvilling, efter nästan 23 år.
Lyckost mig.
Tänk alla de stackare som aldrig kommer få känna de känslor jag nu känner, och aldrig ens kommer kunna förstå vikten av dem.
Dem tycker jag synd om.
Tur att du, min allra käraste syster, inte försvann under rosenbusken när vi föddes.
Föralltid förenade. Förenade föralltid.
Vill du tatuera dig med mig? I själen?
Kan man vara olyckligt nykär?
Kan man vara olyckligt nykär? Är det inte meningen att de två sista orden aldrig ska mötas?
Det är synd att ensamhet inte går att dela.
Är inte ordet 'ensamhet' lite för laddat och fyllt med onsynliga värderingar?
Måste ensamhet vara något bra eller något dåligt? Kan det inte vara både och?
När det kommer till ensamhet som i att inte ha någon pojk- eller flickvän, så brukar jag definiera 'ensam' som en negativ upplevelse av tillvaron, medan 'singel' är en positiv upplevelse av exakt samma tillstånd. Beror bara på hur man ser det. Hur man känner sig. Det varierar nog från minut till minut.
Fast även om man då kallar sig singel, så är man ju rent tekniskt sett ensam samtidigt... så min definition kanske inte är så genialisk? Den är trots det den bästa hittills; behåller den tills en bättre comes along.
Så ensamhet är ju isåfall något negativt... Fast visst är det samtidigt något positivt?
Visst är det skönt att slippa bry sig om någon annan och bara ha det bra? Visst är det skönt att själv bestämma allt som ska hända, eller inte hända, i ens eget liv? Visst är det skönt att bara vara ensam, dansa naken och riktigt njuta av ensamheten?
Vore det inte alldra alldra bäst om man kunde få både och? Om man kunde få allting precis så som man själv vill ha det, men samtidigt dela det med någon annan? Tänk om man kunde få njuta av ensamheten, tillsammans med någon annan?
Det är verkligen synd att ensamhet inte går att dela... som den vackraste av alla flickor en gång så vackert sa!
Ska vi dansa?
Måste ensamhet vara något bra eller något dåligt? Kan det inte vara både och?
När det kommer till ensamhet som i att inte ha någon pojk- eller flickvän, så brukar jag definiera 'ensam' som en negativ upplevelse av tillvaron, medan 'singel' är en positiv upplevelse av exakt samma tillstånd. Beror bara på hur man ser det. Hur man känner sig. Det varierar nog från minut till minut.
Fast även om man då kallar sig singel, så är man ju rent tekniskt sett ensam samtidigt... så min definition kanske inte är så genialisk? Den är trots det den bästa hittills; behåller den tills en bättre comes along.
Så ensamhet är ju isåfall något negativt... Fast visst är det samtidigt något positivt?
Visst är det skönt att slippa bry sig om någon annan och bara ha det bra? Visst är det skönt att själv bestämma allt som ska hända, eller inte hända, i ens eget liv? Visst är det skönt att bara vara ensam, dansa naken och riktigt njuta av ensamheten?
Vore det inte alldra alldra bäst om man kunde få både och? Om man kunde få allting precis så som man själv vill ha det, men samtidigt dela det med någon annan? Tänk om man kunde få njuta av ensamheten, tillsammans med någon annan?
Det är verkligen synd att ensamhet inte går att dela... som den vackraste av alla flickor en gång så vackert sa!
Ska vi dansa?
There are two types of people, I'm the complicated one...
The complicated one?
Hmmm, ja... en sån där som tänker så mycket. Väldigt mycket. För mycket för mitt eget bästa, ibland. En sån där som inte kan med att sätta sig på sista lediga platsen på bussen, med tanke på dem som då får stå. En sån där som måste stoppa in musik i öronen medans hon står upp på bussen, för att tankarna annars ploppar ur öronen när de virvlar runt för fort. En sån där som vrider och vänder på tankar och problem, tills hon till slut måste sova med TV:n på för att kunna överrösta tankarna. En sån där som seriöst tror på att problem kan lösas genom att man tänker igenom dem och sedan pratar om dem.
Ett sånt där vandrande samvete, ni vet. En sån är jag.
Vill man vara en sån? Eller önskar man ibland att man kunde vara en av den andra sorten? En sån som tänker mindre och bara kör på, och faktiskt tar sig framåt fortare? Ja, ibland kanske man önskar att man vore sån...
Men 'köra på' blir lätt 'köra över'. Jag vill nog inte vara sån ändå. Jag tar mig hellre framåt sakta men säkert, utan att köra över folk omkring mig. Är den andra sorten inte bara för dumma för att ha ett samvete (som en vis man en gång sa)? Jag är som jag är, du kan få min plats på bussen medan vi löser våra problem, cause I'm the complicated one.
Hmmm, ja... en sån där som tänker så mycket. Väldigt mycket. För mycket för mitt eget bästa, ibland. En sån där som inte kan med att sätta sig på sista lediga platsen på bussen, med tanke på dem som då får stå. En sån där som måste stoppa in musik i öronen medans hon står upp på bussen, för att tankarna annars ploppar ur öronen när de virvlar runt för fort. En sån där som vrider och vänder på tankar och problem, tills hon till slut måste sova med TV:n på för att kunna överrösta tankarna. En sån där som seriöst tror på att problem kan lösas genom att man tänker igenom dem och sedan pratar om dem.
Ett sånt där vandrande samvete, ni vet. En sån är jag.
Vill man vara en sån? Eller önskar man ibland att man kunde vara en av den andra sorten? En sån som tänker mindre och bara kör på, och faktiskt tar sig framåt fortare? Ja, ibland kanske man önskar att man vore sån...
Men 'köra på' blir lätt 'köra över'. Jag vill nog inte vara sån ändå. Jag tar mig hellre framåt sakta men säkert, utan att köra över folk omkring mig. Är den andra sorten inte bara för dumma för att ha ett samvete (som en vis man en gång sa)? Jag är som jag är, du kan få min plats på bussen medan vi löser våra problem, cause I'm the complicated one.
