s u n h d a y

All den tid vi inte spenderat tillsammans; kan jag få tillbaka den?
Jag skulle mycket hellre spendera den med dig.

Varför älskar vi alla att sova?
För att vi måste sova för att orka vara? Rent fysiskt alltså?
Ja, det är klart att vi måste, men även om man bortser från det så älskar vi fortfarande att sova.

Jag tror att vi älskar att sova för att vi då får stänga av. För ett par timmar får vi chans att rensa hjärnan, tysta ner alla överröstande tankar och bara vara. Eller bara inte vara. Efter att ha fått inte vara ett tag kommer vi orka vara ett tag igen, för att sedan behöva inte vara ett tag till, och så går det runt. Som en god spiral.

Ja, då älskar vi alltså att sova just för att orka vara... Rent psykiskt alltså.
Hänger inte egentligen allt fysiskt och psykiskt ihop? Som en spiral, både god och ond.

Jag kan inte ens tänka för att mina tankar överröstar mig.
Tankar på dig. Tankar på mig.

Borde jag hoppas mindre?

Är det inte genom hoppet vi alltid blir sårade? Hoppas man för mycket så ökar risken att bli sårad.

Skulle man kunna säga att hoppas är som att spela?
-Om man spelar så medföljer en risk att förlora.
-Om man spelar så medföljer en chans att vinna.
Skulle man kunna säga att hoppas är som att våga släppa sin gard i boxning?
-Om man släpper sin gard så medföljer en risk att man blir slagen.
-Om man släpper sin gard så medföljer en chans att få in en träff.

Man kan inte vinna om man inte spelar.
Man kan inte träffa om man inte vågar släppa sin gard.
Kan man då inte lyckas om man inte hoppas?

Kan man skydda sig från att misslyckas och bli sårad genom att aldrig hoppas, liksom man kan skydda sig från att förlora om man aldrig spelar och skydda sig från att bli slagen om man aldrig släpper sin gard?

Skulle man inte kunna säga att aldrig spela är som ett förlorande i sig?
Skulle man inte kunna säga att aldrig släppa sin gard är som ett slag i sig?
Skulle man inte då kunna säga att aldrig hoppas är som ett misslyckande i sig?
... kanske den största risken att bli sårad av alla?

Borde jag hoppas mer?


Jag hoppas på kärleken. Och jag hoppas på dig.

Smakar det så kostar det!
Eller? Smakar det inte bättre om det inte kostar?
Är t.ex. gratiskonserter bra för att de är bra eller för att de är gratis? Även om de är bra även med kostnad, så är de ju bättre om de är gratis. Jag ska gå på en ikväll för att kolla upp saken.

Jag har ett alldeles eget ordspråk, som icke har bevisats osant ända sedan urminnes tider;

Smakar det så kostar det, men kostar det ingenting så smakar det extremt mycket bättre.

"Dessa upp- och nedgångar är det som kallas livet", sa en tröstande vän en gång under en sån där nedgång.
Livet går upp och livet går ner.
Men är det verkligen sant?

Är det verkligen livet som går upp och ner medan jag står still?
Är det inte egentligen tvärtom?

Varför får vissa människor mer skoskav än andra?
Varför är livet så orättvist?

Varför ska vi människor alltid ursäkta oss själva?
Varför säger jag till att jag inte kan sjunga varje gång jag sjunger? Tror jag att folk tror att jag tror att jag kan sjunga bara för att jag gör det? Tror jag då också automatiskt att folk alltid bara gör saker som de tror att de är bra på? Nej, det tror jag ju inte.
Varför ber jag då alltid om ursäkt för mig själv?

Varför ska vi människor alltid ursäkta varandra?
Varför skäms jag om jag tar med mig en vän till någon tillställning och vännen gör bort sig? Tror jag att folk tror att jag står för allt min vän gör bara för att jag har valt att ta med denne på tillställningen? Tror jag då automatiskt att folk alltid bara tar med sig vänner vars agerande som de till 100% står för? Nej, det tror jag ju inte.
Varför ber jag då alltid om ursäkt för andra?

Är vi helt enkelt för ursäktsbenägna varelser?

Hur funkar det med kärlek på utbuds- och efterfråganskurvan egentligen?
Kan staten gå in och reglera marknaden om den man efterfrågar inte utbjuds?
Eller måste man helt enkelt bjuda ut personen själv?

Är frukt det godaste som finns?
Vilken då i så fall?

Är det banan?

Är det verkligen så att äkta vänskap är med den som man kan prata om allting med?
Eller är det inte egentligen så att äkta vänskap är med den som man inte behöver säga något alls till?

Är det verkligen så att äkta vänskap är med den som man kan göra allting med?
Eller är det inte egentligen så att äkta vänskap är med den som man kan göra ingenting med?

Är det verkligen så att någon bryr sig om hur äkta vänskap definieras?
Eller är det inte egentligen så att äkta vänskap är något som man så väl känner igen när man ser det att det inte behövs definieras?

?

Jag har aldrig träffat nån som hellre är snygg än smart. Rather brains than boops. Alla är vi överens om att man hellre är smart än snygg!
Men är det verkligen så enkelt? Är det inte så att man helt enkelt alltid helst vill vara det man inte är?
Har du alltid varit en smart-ass, så vill du hellre ha komplimanger för din rumpa än för dina betyg... eller? Du kanske till och med ibland önskar att du fick byta bort vissa betyg mot vissa komplimanger... Ibland.

Jag är smart. Och så är jag söt. Visst är 'söt' bättre än 'inte söt', men 'söt' är långt ifrån 'snygg'. Man vill ju vara SNYGG, eller hur? Söt är inte ens en komplimang längre... Söt för mig betyder mer 'inte snygg' än 'inte ful'.
Finns det dem som alltid varit snygga, som hellre vill vara söta? Eller är det så att min teori om att vi alltid vill vara det vi inte är, helt enkelt inte stämmer när det kommer till detta?

Vill vi egentligen alla bara vara snygga, fast vi vill tro att vi hellre är smarta?

Hur snygg är du?

Tänk alla de stackare som en dag helt plötsligt blir av med sin enäggstvilling.
Dem tycker jag synd om.
Tänk alla de stackare som aldrig har fått, och aldrig kommer få en enäggstvilling.
Dem tycker jag synd om.
Tänk alla de lyckostar som plötsligt får en enäggstvilling, efter nästan 23 år.
Lyckost mig.
Tänk alla de stackare som aldrig kommer få känna de känslor jag nu känner, och aldrig ens kommer kunna förstå vikten av dem.
Dem tycker jag synd om.

Tur att du, min allra käraste syster, inte försvann under rosenbusken när vi föddes.

Föralltid förenade. Förenade föralltid.
Vill du tatuera dig med mig? I själen?

Kan man vara olyckligt nykär? Är det inte meningen att de två sista orden aldrig ska mötas?

Är inte ordet 'ensamhet' lite för laddat och fyllt med onsynliga värderingar?
Måste ensamhet vara något bra eller något dåligt? Kan det inte vara både och?
När det kommer till ensamhet som i att inte ha någon pojk- eller flickvän, så brukar jag definiera 'ensam' som en negativ upplevelse av tillvaron, medan 'singel' är en positiv upplevelse av exakt samma tillstånd. Beror bara på hur man ser det. Hur man känner sig. Det varierar nog från minut till minut.
Fast även om man då kallar sig singel, så är man ju rent tekniskt sett ensam samtidigt... så min definition kanske inte är så genialisk? Den är trots det den bästa hittills; behåller den tills en bättre comes along.

Så ensamhet är ju isåfall något negativt... Fast visst är det samtidigt något positivt?
Visst är det skönt att slippa bry sig om någon annan och bara ha det bra? Visst är det skönt att själv bestämma allt som ska hända, eller inte hända, i ens eget liv? Visst är det skönt att bara vara ensam, dansa naken och riktigt njuta av ensamheten?

Vore det inte alldra alldra bäst om man kunde få både och? Om man kunde få allting precis så som man själv vill ha det, men samtidigt dela det med någon annan? Tänk om man kunde få njuta av ensamheten, tillsammans med någon annan?
Det är verkligen synd att ensamhet inte går att dela... som den vackraste av alla flickor en gång så vackert sa!

Ska vi dansa?

The complicated one?
Hmmm, ja... en sån där som tänker så mycket. Väldigt mycket. För mycket för mitt eget bästa, ibland. En sån där som inte kan med att sätta sig på sista lediga platsen på bussen, med tanke på dem som då får stå. En sån där som måste stoppa in musik i öronen medans hon står upp på bussen, för att tankarna annars ploppar ur öronen när de virvlar runt för fort. En sån där som vrider och vänder på tankar och problem, tills hon till slut måste sova med TV:n på för att kunna överrösta tankarna. En sån där som seriöst tror på att problem kan lösas genom att man tänker igenom dem och sedan pratar om dem.
Ett sånt där vandrande samvete, ni vet. En sån är jag.

Vill man vara en sån? Eller önskar man ibland att man kunde vara en av den andra sorten? En sån som tänker mindre och bara kör på, och faktiskt tar sig framåt fortare? Ja, ibland kanske man önskar att man vore sån...
Men 'köra på' blir lätt 'köra över'. Jag vill nog inte vara sån ändå. Jag tar mig hellre framåt sakta men säkert, utan att köra över folk omkring mig. Är den andra sorten inte bara för dumma för att ha ett samvete (som en vis man en gång sa)? Jag är som jag är, du kan få min plats på bussen medan vi löser våra problem, cause I'm the complicated one.