s u n h d a y

De säger att man inte ska frukta morgondagen, för det blir aldrig imorgon.
Det kommer alltid vara idag.

Men om man längtar tills imorgon då?

Man har alltid tid till allt man vill ha tid till.
Det är ett faktum.

Och kom ihåg att det var jag som sa det, även om 100 år.

Idag blir min inofficiella blogg officiell.
Varför skriva mina tankar till mig själv när jag redan kan dem utantill?

Det är så underbart att få vara lycklig.
Vad gör det om det bara är just nu?
Om jag alltid är lycklig just nu, så är jag ju faktiskt lycklig alltid.

Jag vill ha ett påskägg med kärlek och vänskap hellre än ett med godis.
Jag blir glad av godis, men jag överlever inte utan kärlek och vänskap.

Glad Påsk, nära och kära.

Är det en godkänd anledning till att göra något på ett visst sätt; att man alltid gjort på det sättet?
Varför ska man göra något bara för att man alltid gör det?
Är det inte bättre att man gör saker på det bästa sättet istället för på det vanliga sättet?

Varför ska jag följa vissa regler när det inte finns nån anledning till att reglerna finns?
Ge mig en anledning att följa dem så följer jag dem, men jag följer dem inte bara för att följa dem.

Varför ska jag äta bullarna före småkakorna bara för att man gjorde så förr?
Bara för att grovdoppet ska vara först?
Alla vet ju att bullarna är godast och borde sparas till sist...

Jag har inga pengar alls just nu.
Ligger på minus. Men vad gör väl det?
Jag känner mig rikast i hela världen.
Vem vill vara rik på pengar när man kan vara rik på saker som betyder något på riktigt?

'...cause money can't buy me love...'

För varje kram du ger kommer du få en tillbaka.
Plus minus noll.
En oändlig resurs.

Detsamma gäller leenden har jag fått lära mig.

+ 0 -

Vilket är bäst; att längta efter något eller att genomföra saken man längtat efter?

Är inte tiden innan man gör något som man verkligen vill göra helt perfekt?
Man kan aldrig veta hur saker och ting blir; kanske blir det man längtat efter en stor flopp... men själva längtan slår aldrig fel. Under längtan så är ju själva saken man längtar efter också helt perfekt, bättre än perfekt blir det ju aldrig, eller hur?

Är det inte sant som Nalle Puh säger?;
"Fastän det är förfärligt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som är nästan ännu bättre"

Tänk så underbart det ibland är att göra ingenting, eller hur?
Ibland betyder det allt att få göra inget.

Tänk att det alltid är samma visa vid varje hemtentamen.
Jag går upp nån timme innan så frukosten hinner ner.
Jag sätter mig vid datorn o väntar nervöst på att tentan ska läggas ut.
Tentan läggs ut.
Jag öppnar tentan och läser något som framstår som arabiska.
Jag konstaterar att jag inte förstår frågorna och att jag inte kommer klara tentan.
Jag mår extremt fysiskt illa och känner mig spyfärdig.
Jag måste gå ifrån datorn för att få bort illamåendet, gärna lägga mig på golvet eller gå på toa.
Jag börjar gråta.
Jag förstår ingenting.
Jag ringer hem och får höra att jag är bäst oavsett hur det går.
Det känns lite bättre.
Jag klagar till min kursare via msn, som går igenom exakt samma faser som mig.
Vi stöttar varandra.
Jag bestämmer mig för att rycka upp mig och läsa frågorna igen.
Tentan har helt plötsligt förvandlats från arabiska till svenska.
Jag börjar bena ner frågorna till något som man faktiskt kan förstå.
Jag börjar besvara frågorna.
Jag lyckas bra.

Den konstigaste känslan är den precis innan jag får ut tentan och jag sitter nervöst och väntar. Väntar på tentan och väntar på att jag vet att jag kommer må extremt fysiskt dåligt inom ett par minuter.
Det är inte ofta man väntar in fysisk smärta. Är det så det är att föda barn?

Är det så att allt förbättras genom alternativ?
Är det så att de val vi gör känns bättre om vi har alternativ till dem?
Om vi har en reservplan?
Om vi kan välja att inte välja våra val om vi inte vill?

Jag kan lätt stå i en hiss i flera timmar bara jag vet att jag kan öppna dörren och gå ut när jag vill. Det faktum att jag har ett alternativ, att jag vet att jag kan gå ut, gör att jag kan stå kvar utan panik.
När en hiss fastnar får jag total panik. Hissen är exakt lika stor som den var när jag kunde gå ut, men helt plötsligt känns den betungande andnödsliten.
Enda skillnaden är att jag inte har ett alternativ, eller hur?

Om man då trivs halvbra i den tillvaro man lever i, räcker det inte då med att man hittar en alternativ tillvaro, som man skulle kunna leva i? Om man hittar ett alternativ så kan man fortsätta leva i den tillvaro som man innan trivdes halvbra i, fast nu trivas där.

Jag trivs bättre här nu, för att jag kom på att jag kan flytta härifrån när jag vill.
Just därför väljer jag att stanna. Men jag åker inte hiss.

Om du måste välja mellan att för all framtid ha tre extrema stalkers efter dig eller att aldrig mer få någon som helst form av komplimang, vad väljer du då?

Jag är stolt över att jag kan ha kul utan alkohol.
Jag skäms över att jag tycker det är roligare med.
Varför tycker jag det? Har jag roligare med alkohol för att jag egentligen är tråkig?

Jag frågar er, och jag hoppas att ni nekar.

Ikväll bliré med.