Reaching your goals.
En klok man, lika djup som havet, sa en dag:
"Reaching your goals becomes rather easy when one believes they can".
Jag väljer att tro honom.
"Reaching your goals becomes rather easy when one believes they can".
Jag väljer att tro honom.
Inställningen är, trots allt, allt.
Tänkvärd berättelse:
"Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga. När någon frågade honom hur han mådde svarade han: 'Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar'. Han var en naturlig inspiratör... Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.
Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: 'Hur lyckas du?' Kalle svarade: 'Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör.' Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.
Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet. 'Säkert, men det är inte fullt så enkelt', protesterade jag. 'Det är det', svarade Kalle.. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen. Du väljer hur folk skall påverka ditt humör. Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör. Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.
Jag funderade över vad Kalle hade sagt. Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det. Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen. Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: 'Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?' Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan. 'Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter', svarade Kalle. 'Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva'. 'Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?' frågade jag Kalle fortsatte: 'Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: 'Han är döende'. Jag visste att jag måste göra något. Vad gjorde du då?', frågade jag. Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig', sa Kalle. Hon frågade om jag var allergisk mot något. Ja', svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: 'Tyngdkraften'. Genom deras skratt sa jag till dem: 'Jag väljer att leva.. Operera mig som om jag var levande, inte död'.
Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning. Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut..
Inställningen är, trots allt, allt. "
"Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga. När någon frågade honom hur han mådde svarade han: 'Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar'. Han var en naturlig inspiratör... Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.
Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: 'Hur lyckas du?' Kalle svarade: 'Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör.' Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.
Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet. 'Säkert, men det är inte fullt så enkelt', protesterade jag. 'Det är det', svarade Kalle.. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen. Du väljer hur folk skall påverka ditt humör. Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör. Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.
Jag funderade över vad Kalle hade sagt. Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det. Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen. Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: 'Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?' Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan. 'Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter', svarade Kalle. 'Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva'. 'Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?' frågade jag Kalle fortsatte: 'Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: 'Han är döende'. Jag visste att jag måste göra något. Vad gjorde du då?', frågade jag. Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig', sa Kalle. Hon frågade om jag var allergisk mot något. Ja', svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: 'Tyngdkraften'. Genom deras skratt sa jag till dem: 'Jag väljer att leva.. Operera mig som om jag var levande, inte död'.
Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning. Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut..
Inställningen är, trots allt, allt. "
Får vad man tål?
Varför är livet så orättvist?
Varför får vissa ta smäll efter smäll medan andra glider igenom livet?
En vacker vän förklarade att orättvisan beror på att man aldrig utsätts för mer än man klarar av.
Är det möjligt att vi människor har någon form av inbyggd funktion som gör att om vi inte klarar av att ta den psykiska smärtan så slipper vi undan den? Om du inte kommer klara att ta dig ut på andra sidan så hjälper denna mekanism dig att inte få lika ont? Allt för att vi ska kunna utsättas för så mycket som möjligt, och komma starkare ut på andra sidan? Så de där glidarna som aldrig råkar ut för något, som aldrig mår dåligt, som inte vet hur fysiskt ont psykisk smärta gör, är de helt enkelt bara för klena för att utsättas för de jobbiga sakerna?
Kanske borde jag känna mig lyckligt lottad som är en sån som råkar ut för något, som mår dåligt ibland, som vet hur fysiskt ont psykisk smärta gör...? Långsiktigt är det nog sånna som jag som är vinnare.
Det som inte dödar, det härdar, sägs det.
Men dem som dör då? Har de ingen mekanism, eller var den bara felinställd?
Jag önskar jag kunde fråga dig, men du finns ju inte mer.
Varför får vissa ta smäll efter smäll medan andra glider igenom livet?
En vacker vän förklarade att orättvisan beror på att man aldrig utsätts för mer än man klarar av.
Är det möjligt att vi människor har någon form av inbyggd funktion som gör att om vi inte klarar av att ta den psykiska smärtan så slipper vi undan den? Om du inte kommer klara att ta dig ut på andra sidan så hjälper denna mekanism dig att inte få lika ont? Allt för att vi ska kunna utsättas för så mycket som möjligt, och komma starkare ut på andra sidan? Så de där glidarna som aldrig råkar ut för något, som aldrig mår dåligt, som inte vet hur fysiskt ont psykisk smärta gör, är de helt enkelt bara för klena för att utsättas för de jobbiga sakerna?
Kanske borde jag känna mig lyckligt lottad som är en sån som råkar ut för något, som mår dåligt ibland, som vet hur fysiskt ont psykisk smärta gör...? Långsiktigt är det nog sånna som jag som är vinnare.
Det som inte dödar, det härdar, sägs det.
Men dem som dör då? Har de ingen mekanism, eller var den bara felinställd?
Jag önskar jag kunde fråga dig, men du finns ju inte mer.
